Utrikesministeriet har riktat frågor till de kristna biståndsorganisationerna om relationen mellan religion och bistånd. Bakom frågorna finns en osäkerhet om huruvida organisationerna kan hålla isär mission och bistånd, och om den kristna övertygelsen rimmar med UM:s riktlinjer, särskilt när det gäller synen på sexuella minoriteter.
UM:s initiativ tvingade organisationerna att tillsammans kritiskt reflektera över sitt biståndsarbete. I sitt svar konstaterar organisationerna, däribland Frikyrklig Samverkan FS, bland annat: De kristna biståndsorganisationerna förbinder sig att följa UM:s människorättsbaserade riktlinjer.
Projektuppföljningen är noggrann och sker i nära samarbete med UM. Organisationerna har ett etablerat, internationellt kontaktnät via sina systerkyrkor. De har en religiös läskunnighet som statliga aktörer saknar. De kristna kyrkorna i utvecklingsländerna är ofta de bästa samarbetsparterna och motsvarar våra medborgarorganisationer. Kyrkornas egenfinansierade missionsarbete och organisationernas biståndsarbete har olika budgeter och blandas inte ihop. Organisationerna motverkar diskriminering av minoriteter i utvecklingsländerna, men respekterar också samarbetsparternas självbestämmanderätt.
För att undvika missförstånd finns det anledning för Frikyrklig Samverkans medlemssamfund att vara noggranna med hur de använder termerna mission och bistånd. Det är också viktigt att frikyrkosamfundens traditionellt negativa inställning till homosexualitet inte medverkar till diskriminering av sexuella minoriteter i utvecklingsländerna.
Organisationerna visar i sitt svar att det inte finns någon anledning för UM att ifrågasätta deras erfarenhet och professionalism, tvärtom. UM:s riktlinjer baserar sig långt på den värdegrund som inspirerat det kristna missionsarbetet. Och det kristna missionsarbetet är som bekant en viktig orsak till att vårt land har ett fungerande internationellt biståndsarbete.
Jan Edström