Terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris har väckt starka reaktioner. Tolv döda, bland dem journalister, tecknare och poliser. Den globala solidariteten är stark, alla är vi Charlie (Je suis Charlie) och ingen av oss vill ge upp rätten till det fria ordet som haft en förkämpe i den franska satirtidningen. Politiker, journalister och religionsledare har fördömt dådet och efterlyser dialog och samverkan mellan olika religioner och kulturer för att motverka dylika våldsdåd i framtiden. För att hedra de döda publicerade många tidningar världen över några av de satirteckningar som Charlie Hebdo gjort sig känd för. Trots att inget kan försvara, eller kanske ens förklara, massmordet på en satirtidnings medarbetare användes Charlie Hebdos satirteckningar som en förevändning för morden av förövarna, enligt uppgifter.
Charlie Hebdo ägnar sig åt satir och med hjälp av tecknade bilder. Målgruppen är politiska makthavare, religiösa ledare och samhällsinstitutioner som polisen. Satir och ironi skyddas av yttrandefriheten, men är samtidigt något av det svåraste en skribent eller en konstnär kan ägna sig åt. Allt som kan missförstås blir vanligen missförstått av någon. Inte blir det lättare av att satir, inte sällan dålig satir, används för att tänja på gränserna för yttrandefriheten.
Genuin satir kan också missförstås, särskilt av folk som saknar humor. Humorn kan hjälpa oss att distansera oss till oss själva och det vi representerar, att se det komiska också i allvarliga saker. Folk med humor blir inte fanatiker, konstaterar den judiske författaren Amos Oz.
Kent Wisti är präst och satirtecknare i Sverige. Wisti menar att ”satir är en genre som uteslutande handlar om makt och maktstrukturer”. Satir handlar om ”förlänga den mäktiges steg så att ett löje uppstår och att den mäktige mister balansen.” Det går givetvis att använda samma grepp mot dem som saknar makt och inflytande, men då är det inte längre satir, menar Wisti. Att använda sig av satir i ett sammanhang där maktstrukturerna är otydliga är nästan omöjligt.
Satir är bara satir i riktning nerifrån och upp på maktstegen. Satir fungerar också bäst om satirikern finns i samma kontext som ”offret”. Därför fungerar satir hos bibliska profeter som Amos, han som jämför de rika med galna välgödda kossor som förtrycker de fattiga. Jesus är också satirens mästare när han kritiserar sina samtida politiska makthavare och religiösa ledare. För övrigt samma målgrupp som tidningen Charlie Hebdo har.
Det finns dock en skillnad. Jesus och profeterna saknade makt, men använde satir mot sina egna makthavare. När etablerade medier, som själva ses som del av maktstrukturen, använder satir mot grupper som upplever sig utsatta och marginaliserade kan man fråga sig om det längre är fråga om genuin satir. Och när man känner sig marginaliserad, inte förstår satir – och dessutom blir utnyttjad av humorbefriade våldsverkare med en förvriden verklighetsbild – och när det inte riktigt går att använda satir mot en satirtidning, då tar man till våld. Och det är alltid tragiskt och oförsvarlig.