Samarbetet inom FS har förskjutits från samhällelig intressebevakning till internationell diakoni och bistånd. Med Utrikesministeriets stöd har biståndsbiten inom FS vuxit i rasande fart de senaste åren. Frikyrkoekumeniska frågor och praktiskt samarbete har däremot prioriterats mindre. Ändå finns det ingen inbyggd motsättning dem emellan.

De kommande två åren gäller det för de finlandssvenska frikyrkorna att grundligt fundera på vad de vill göra tillsammans. Den ekumeniska Lundaprincipen som formades vid Kyrkornas världsråds Faith and Order-möte i Lund 1952 konstaterar: Om vi tar den givna enheten i Kristus på allvar, under och över våra kyrkosplittringar, kallar den oss att göra allt som vi med seriös övertygelse kan tillsammans.

De finlandssvenska frikyrkorna har gjort mycket tillsammans under åren. Idag är det breda samarbetet inte längre lika självklart. Därför är det viktigt att tillsammans diskutera grunderna och förutsättningarna för det frikyrkliga samarbetet.

Vad är det som håller oss samman? Varför behöver vi samarbeta? Vilka frågor är vi beredda att samarbeta kring? På vilka nivåer och genom vilka kanaler sker samarbetet bäst?

Vid sidan av det viktiga biståndsarbetet finns det också andra områden där FS kunde tjäna som samarbetsforum eller ha någon form av koordinationsfunktion. Frågan är bara vilka.

Risken är att det som fungerar bra behålls inom samfunden, medan marginella frågor hellre flyttas över till FS. Egentligen kunde det vara litet tvärtom, att det som ett samfund är bra på också lyfts in i FS för att berika och uppmuntra de övriga samfunden. Och att samfunden och församlingarna prioriterar de gemensamma satsningar man kommit överens om.

Till gemensamma utmaningar och frågor hör åtminstone följande: andlig fördjupning och kollegial gemenskap, pastoralt arbete, evangelisation, sång, musik, scouting, barn- och ungdomsarbete, gudstjänstgemenskap och den allt mer brännande frågan om rekrytering av frikyrkliga pastorer, församlingsledare och ungdomsarbetare.

Om inte frikyrkoförsamlingarnas fortsatta verksamhetsförutsättningar ses som en gemensam prioritering blir det svårt att i framtiden få människor engerade för vare sig bistånd eller andra frågor. Också för frikyrkorna gäller det afrikanska ordspråket: Den som vill gå snabbt går ensam, de som vill gå långt vandrar tillsammans.

Jani

Lämna ett svar