Julens berättelser vänder upp och ner på allt. De mäktiga förpassas ut i marginalen och de osedda får stjärnstatus. Ett barn spelar huvudrollen i ett politiskt drama med himmelska dimensioner. Misstrodda herdar betros med uppdraget att berätta den största nyheten. En flyktingfamilj får förtroendet att fostra världens Frälsare. En liten stad på Västbanken prickas in på världskartan för vad som händer en natt när alla värdshus är fullbokade. Till dessa och många andra berättelser vill jag lägga ännu en. Den handlar om en soptipp och några människor där.

Världens största soptipp, Jardim Gramacho, finns i Brasilien utanför Rio de Janeiro. Dit förs det mesta av det avfall som produceras i Rio. På soptippen arbetar hundratals människor med att sortera och ta vara på allt som slängs bort. Det som går att återanvända tas till vara och säljs vidare. Arbetet är smutsigt, tungt och farligt och de som jobbar där betraktas ofta med misstro. Men alla har ett namn, en familj, en livshistoria som förde dem dit. För många var det sjukdom, dödsfall eller olyckor som gjorde att inkomsterna tog slut och valet stod mellan droghandel, prostitution eller jobbet som sopsorterare.

“Det kunde vara jag”, säger konstnären Vik Muniz som själv växte upp i Rio. Under två år jobbade Muniz med människorna på soptippen och förvandlade deras liv till konst. Muniz konstverk innehåller material från soptippen som arrangerats så att det bildar ett motiv: en man, ett ansikte, en mor med två barn. “Jag trodde inte mitt att liv skulle kunna bli konst”, säger Tiao, som grundat en förening för dem som jobbar på soptippen. “Jag tackar Gud som gjort det här möjligt”.

Vik Muniz ger med sin konst människorna något de gått miste om, känslan av att vara betydelsefull, värdefull. Han återger dem det människovärde samhället tagit ifrån dem. De blir medmänniskor med vanliga människors glädje, sorg, förhoppningar och besvikelser. Men med en värdighet som sällan förknippas med en soptipp. “Förr brukade jag skämmas över att jag jobbade på soptippen, men efter att jag jobbat med Vik berättar jag för alla var jag jobbar och är stolt över det”, säger Magna framför sitt konstverk; ett ansikte som utstrålar värme, beslutsamhet och framtidstro.

Sådana ansikten möter vi ofta hos de mest utsatta människorna på vår jord när vi tillsammans bygger gemenskap och delar framtidstro.

Jani