Januari 2015

De senaste åren har religion och skola debatterats flitigt. Själv har jag följt med och deltagit i diskussionen både från kyrkligt och interreligiöst perspektiv. Här är några reflektioner.

Den viktiga betoning av positiv religionsfrihet (frihet till religion och övertygelse) som låg bakom religionsfrihetslagen 2003 har bland många debattörer fått vika för en negativ förståelse av religionsfrihet (frihet att inte behöva utsättas för religion).
I debatten har religionen ofta framstått från något som människor (speciellt barn) bör skyddas från. Till viss del håller jag med om detta, i de fall när det handlar om dålig religion, dvs. religion som innehåller element av tvång, förtryck och som inte respekterar grundläggande mänskliga rättigheter. Men det finns också god religion.

En religion som står för nästankärlek, skapelseomsorg, som erbjuder tröst och livsbejakelse. En religion där gemenskap, tillhörighet, traditioner (högtider, dofter, smaker) och värderingar är viktiga. Denna religion behöver vi inte skyddas ifrån, utan lära oss uppskatta, trots att vi kanske själva tror annorlunda.

Vissa positiva trender syns i alla fall. Religion som skolämne består och timresurserna hålls på en acceptabel nivå. Utbildningsstyrelsen har igen konstaterat att religion får synas i skolan (inte bara som undervisning i egen religion), att alla åsikter ska respekteras och ingen utsättas för religion (t.ex. deltagande i religiösa morgonsamlingar) mot sin vilja. När dessutom grundlagsutskottet vill hålla kvar den nuvarande gruppstorleken (tre elever per skola) som grund för religionsundervisning i en minoritetsreligion ser det bra ut.

Vi bevittnar idag en intressant paradox. Samtidigt som religionens synlighet i politik, samhälle och utbildning ifrågasätts i vår del av världen tilltar religionens betydelse på det globala planet. Ofta handlar det om dålig religion eller religion som används i politiska syften, men utan kunskap om religion finns det risk att många förleds att tro att terrorism har något med religionsutövning att göra. Eller att religion per definition skulle innebära en deltagande till heligt krig, om det sedan bär islamistiska (IS) eller kristna förtecken (”korståg”, kriget mot terrorn”).

Attityderna mot religion också i biståndsarbetet och det informationsarbete som Ekumeniska ansvarsveckan och andra organisationer utför. Flera kristna bistånds- och frivilligorganisationer har varit tvungna att för utrikesministeriets tjänstemän förklara religionens – kyrkornas, församlingarnas och enskilda kristnas – betydelse för biståndsarbetet. Det finns nämligen en risk för att anslagen till biståndsprojekt med en religiös dimension eller kyrklig anknytning kan äventyras. ‘

Därför är det viktigt att tydliggöra biståndets koppling till den kristna nästankärleken, att visa att ”frivilligorganisationer” stavas ”lokala kyrkor” i projektländerna och att vi ibland behöver använda ett religiöst språk – inte bara internationell biståndsjargong – tillsammans med våra samarbetspartners i projektländerna. Detta är god religion. Vi hoppas och ber att UM:s tjänstemän också skulle inse detta.