Tänk att en liten mätt eller tom mage kan vara den stora skillnaden mellan å ena sidan trygghet och skydd och å andra sidan att bli utnyttjad och utsatt för övergrepp.

Hälsningar från Tanzania! När det här brevet skrivs befinner jag mig i Dodoma där Children Empowerment Project (CEP) pågår sedan två år tillbaka.

En dag att minnas. Varannan lördag samlas alla barn för att leka, sjunga, lära sig nya saker, som till exempel hur man sköter sin kropp och hur man skyddar sig mot olika slags sjukdomar. Och sist men inte minst: Här får man äta hur mycket som helst! Jag, Edward, har bott tolv år i Tanzania, men dagen med CEP-barnen hör till de bästa jag varit med om under Afrikas sol! Foto: Witness Sangali

Under mitt besök i Dodoma har jag gjort hembesök hos fem av de barn som får stöd genom CEP. Och jag kan bara konstatera att det är så totalt andra levnadsförhållanden för de människor som bor i en storstad som Dodoma jämfört med dem som bor på landsbygden. Utanför städerna kan man klara livhanken genom det jordbruk och den djurhushållning man närt sig på sedan många generationer tillbaka. Men livet i staden bygger helt och hållet på att du har en utbildning eller ett arbete som ger inkomst.

De flesta familjer som CEP hjälper hör till dem som inte klarar sig därför att den förälder som stått för försörjningen antingen har dött eller inte får ett arbete  – alternativt har familjen splittrats. Det är ofattbart att barn drivs ut på gatorna bara därför att hungern driver dem dit. Tänk att en liten mätt eller tom mage kan vara den stora skillnaden mellan å ena sidan trygghet och skydd och å andra sidan att bli utnyttjad och utsatt för övergrepp.

Witness Salenge är CEP:s verksamhetsledare. Samlingarna med barnen är viktiga. Då pratar man, sjunger och äter. Allt sammantaget hjälper de enskilda barnen att fungera socialt och att relatera till andra barn och vuxna. Foto: Edward Holmberg

Mamma Viki är ensamstående med fyra barn och totalt chanslös när det gäller att kunna försörja sig. Hon har haft två män men båda har lämnat henne. När hon inte mera lyckades få ihop till mat åt barnen så gjorde hon det enda som återstod att göra – hon flyttade hem till mamma. Det är hos mamma och mormor Joina som vi gör ett besök. I hennes hushåll finns nu sju till åtta personer.

Den enda inkomst denna storfamilj har är den mat och den öl som mormor säljer billigt till alkoholisterna i grannskapet. På morgonen går hon till slakt­huset och köper ett grishuvud, inälvor och grisfötter. Om det går bra tjänar hon motsvarande 2,50 euro per dag. Men ibland blir det bara hälften.

För att förstå vad det handlar om kan vi säga att mormors inkomst per månad är 20 procent av en minimilön i Tanzania.

Två av Vikis barn (Rebecka och Mwanes) går i skola tack vare att CEP hjälper med skolavgifter, skolmaterial och skoluniformer. Samwel Mabula som är CEP:s fältarbetare berättar:

– Det var stadens lokala ledare som förde oss till den här familjen. Vi hjälper Mwanes med skolavgifterna medan både hon och Rebecka har fått hjälp med skolmaterial och skoluniformer.

Mamma Viki och mormor Joina tackar CEP:s medarbetare och alla i Finland för hjälpen, innan vi tar farväl.

Edward Holmberg