Ordförandebloggen

Julens berättelser vänder upp och ner på allt. De mäktiga förpassas ut i marginalen och de osedda får stjärnstatus. Ett barn spelar huvudrollen i ett politiskt drama med himmelska dimensioner. Misstrodda herdar betros med uppdraget att berätta den största nyheten. En flyktingfamilj får förtroendet att fostra världens Frälsare. En liten stad på Västbanken prickas in på världskartan för vad som händer en natt när alla värdshus är fullbokade. Till dessa och många andra berättelser vill jag lägga ännu en. Den handlar om en soptipp och några människor där.

Världens största soptipp, Jardim Gramacho, finns i Brasilien utanför Rio de Janeiro. Dit förs det mesta av det avfall som produceras i Rio. På soptippen arbetar hundratals människor med att sortera och ta vara på allt som slängs bort. Det som går att återanvända tas till vara och säljs vidare. Arbetet är smutsigt, tungt och farligt och de som jobbar där betraktas ofta med misstro. Men alla har ett namn, en familj, en livshistoria som förde dem dit. För många var det sjukdom, dödsfall eller olyckor som gjorde att inkomsterna tog slut och valet stod mellan droghandel, prostitution eller jobbet som sopsorterare.

"Det kunde vara jag", säger konstnären Vik Muniz som själv växte upp i Rio. Under två år jobbade Muniz med människorna på soptippen och förvandlade deras liv till konst. Muniz konstverk innehåller material från soptippen som arrangerats så att det bildar ett motiv: en man, ett ansikte, en mor med två barn. "Jag trodde inte mitt att liv skulle kunna bli konst", säger Tiao, som grundat en förening för dem som jobbar på soptippen. "Jag tackar Gud som gjort det här möjligt".

Vik Muniz ger med sin konst människorna något de gått miste om, känslan av att vara betydelsefull, värdefull. Han återger dem det människovärde samhället tagit ifrån dem. De blir medmänniskor med vanliga människors glädje, sorg, förhoppningar och besvikelser. Men med en värdighet som sällan förknippas med en soptipp. "Förr brukade jag skämmas över att jag jobbade på soptippen, men efter att jag jobbat med Vik berättar jag för alla var jag jobbar och är stolt över det", säger Magna framför sitt konstverk; ett ansikte som utstrålar värme, beslutsamhet och framtidstro.

Sådana ansikten möter vi ofta hos de mest utsatta människorna på vår jord när vi tillsammans bygger gemenskap och delar framtidstro.

Jani

Idag är FS främst en organisation som koordinerar Utrikesministeriets (UM) biståndsmedel till samfundens utvecklingsprojekt i olika länder. Det är ett viktigt arbete som kompletterar och delvis har kommit att ersätta samfundenstraditionella missionsarbete. Denna utveckling har också att göra med att synen på mission har förändrats. I många fall har kyrkor och samfund som bedrivit mission konstaterat att de lokala församlingarna i mottagarländerna gör ett bättre jobb med mission och evangelisation. Därmed har vår mission också gått från eget missionsarbetet till att skapa förutsättningar för de lokala kristna att själva hjälpa och föra fram det kristna budskapet. Förutsättningar kan vi skapa genom att bygga skolor, sjukhus, kliniker, brunnar, toaletter, center för funktionshindrade och mycket mer.

FS biståndskoordinatorer jobbar med samfundens projektansvariga för att utröna vilka projekt som verkar lovande och som FS kan anhålla om bidrag för från UM. Sedan följer FS:s personal med hur projektet utvecklas, besöker projektet, intervjuar lokala projektansvariga och rapporterar till UM som gör en bedömning enligt givna kriterier. Sedan görs utvärderingar tillsammans med UM för att se hur projektet framskridit.

FS har också andra frågor på sitt bord. Det gäller främst frikyrkligt samarbete och olika aktuella samhällsfrågor. Vilka frågor som FS kommer att prioritera de kommande två åren är ännu litet öppet. Klart är dock att FS:s medlemssamfund och deras lokala församlingar deltar aktivt samhällsbygget på det lokala planet, bland annat genom invandrararbete, diakonalt arbete som sjukhusbesök, hembesök eller insamlingsarbete för FS:s biståndsprojekt. Och inte minst genom att regelbundet fira gudstjänster och ordna mötesverksamhet dit människor bjuds in att möte Gud till frälsning och upprättelse.

Jani

Samarbetet inom FS har förskjutits från samhällelig intressebevakning till internationell diakoni och bistånd. Med Utrikesministeriets stöd har biståndsbiten inom FS vuxit i rasande fart de senaste åren. Frikyrkoekumeniska frågor och praktiskt samarbete har däremot prioriterats mindre. Ändå finns det ingen inbyggd motsättning dem emellan.

De kommande två åren gäller det för de finlandssvenska frikyrkorna att grundligt fundera på vad de vill göra tillsammans. Den ekumeniska Lundaprincipen som formades vid Kyrkornas världsråds Faith and Order-möte i Lund 1952 konstaterar: Om vi tar den givna enheten i Kristus på allvar, under och över våra kyrkosplittringar, kallar den oss att göra allt som vi med seriös övertygelse kan tillsammans.

De finlandssvenska frikyrkorna har gjort mycket tillsammans under åren. Idag är det breda samarbetet inte längre lika självklart. Därför är det viktigt att tillsammans diskutera grunderna och förutsättningarna för det frikyrkliga samarbetet.

Vad är det som håller oss samman? Varför behöver vi samarbeta? Vilka frågor är vi beredda att samarbeta kring? På vilka nivåer och genom vilka kanaler sker samarbetet bäst?

Vid sidan av det viktiga biståndsarbetet finns det också andra områden där FS kunde tjäna som samarbetsforum eller ha någon form av koordinationsfunktion. Frågan är bara vilka.

Risken är att det som fungerar bra behålls inom samfunden, medan marginella frågor hellre flyttas över till FS. Egentligen kunde det vara litet tvärtom, att det som ett samfund är bra på också lyfts in i FS för att berika och uppmuntra de övriga samfunden. Och att samfunden och församlingarna prioriterar de gemensamma satsningar man kommit överens om.

Till gemensamma utmaningar och frågor hör åtminstone följande: andlig fördjupning och kollegial gemenskap, pastoralt arbete, evangelisation, sång, musik, scouting, barn- och ungdomsarbete, gudstjänstgemenskap och den allt mer brännande frågan om rekrytering av frikyrkliga pastorer, församlingsledare och ungdomsarbetare.

Om inte frikyrkoförsamlingarnas fortsatta verksamhetsförutsättningar ses som en gemensam prioritering blir det svårt att i framtiden få människor engerade för vare sig bistånd eller andra frågor. Också för frikyrkorna gäller det afrikanska ordspråket: Den som vill gå snabbt går ensam, de som vill gå långt vandrar tillsammans.

Jani

FS grundades 1936 som en frikyrklig intresseorganisation (Finlands svenska frikyrkoråd) som skulle jobba med att få de frikyrkligas behov tillgodosedda i ett land med två nationella folkkyrkor och en ofullständig religionsfrihetslagstiftning.

Tillsammans med andra kyrkor, samfund och organisationer har FS bidragit till att samhällsutvecklingen i många frågor gått i önskad riktning. Som exempel kan nämnas andaktsprogram i radio och tv, frikyrkornas fredsfostran eller civiltjänst som alternativ till militärjänst; frikyrklig vigselrätt. Frikyrkorna bidrog också till förnyandet av religionsfrihetslagen (2003) som bl.a. medförde att skolornas religionsundervisning blev "undervisning i egen religion" och att frikyrkliga religionslärare blev behöriga utan dispens; införandet av ett symboliskt ekonomiskt bidrag till religionssamfunden räknat per medlem.

En av de viktigaste frågorna jag fick jobba med under min generalsekreterarperiod på Ekumeniska Rådet i Finland var just förnyandet av religionsfrihetslagen. I det arbetet hade jag ett starkt stöd av frikyrkliga religionsfrihetsexperterna generalsekreterare Väinö Hyvönen på SVKN (Finska frikyrkorådet) och kommunalrådet Erik Liljeström (Baptistsamfunden) som då satt med i Rådets styrelse.

Även om FS fått se många önskningar uppfyllda genom hårt arbete och politiska beslut, återstår ännu mycket att göra. Samhället blir mer och mer avpersonifierat, personliga kontakter ersätts med automater eller internet-tjänster eller för programmerade programtablåer i radio och tv. I många länder utsätts kristna och andra minoriteter för trakasserier och förföljelse, här hemma upplever många asylsökande och invandrare att myndigheterna inte tar dem på allvar. Många barn och ensamförsörjare behöver stöd. Samhällsinstitutioner som skolor, sjukhus och fängelser är inte längre lika självklart öppna för kristen verksamhet som tidigare. Medierna blir mer och mer underhållningsbetonade vilket göra att public service och substansprogram hotas. Dessa och många andra frågor - men sist och slutligen är det människor det handlar om! - kräver engagemang också från de kristna samfundens sida.

Vilka frågor som slutligen prioriteras är en sak för medlemssamfunden och FS att besluta om. Min uppgift som ordförande är att vara med och aktualisera frågorna.

Jani